Dhamman avkodad

Formuleringen av problemet skulle vara följande: hur kan Buddhas ord sändas in i framtiden utan någon förändring?

Det första är valet av medium. Vi befinner oss i en tid då skrivna manus ännu inte hade återinförts i Indien och därför var inget skrivande möjligt och alla språken är alla uteslutande muntliga till sin natur.

Vi måste välja språk.

Om vi ​​väljer ett "naturligt" språk, som talas i något territorium, kommer det att bli föremål för språkens naturliga utveckling, och det som idag betyder en sak, kommer imorgon att betyda en annan och därför kommer alla meddelanden som är kodade i det att försämras genom samma semantiska utveckling.

Vi måste därför välja ett konstgjort språk där texterna ska kodas.

Men konstgjorda språk skapas. De är formella språk, det vill säga det måste finnas en en-till-en-relation mellan det betecknade och det betecknande. Det är absurt att skapa ett språk där ett ord betyder en sak eller motsatsen beroende på sammanhanget, eftersom det inte finns något sammanhang. Detta händer bara med tiden i naturliga språk, allt eftersom de utvecklas. Men så är inte fallet. Vi talar om ett språk som är byggt för att innehålla ett budskap och bara för att innehålla det budskapet.

De som kodade texterna baserat på minnen på olika naturliga språk skapade inte en ordbok som åtföljde texterna för senare avkodning. logiskt sett. Eftersom den ordboken skulle vara på ett naturligt språk och också vara föremål för evolution, så vi skulle hamna i samma problem.

Så... hur kan vi möjliggöra trogen översättning och överföring oavsett den tid som har förflutit?

Svaret ligger i redundans.

Den schemalagda upprepningen av delmeddelanden används för att återställa information i händelse av förlust och även för att fastställa dess innebörd.

Den första är mycket välkänd. Redundant kodning används för felsäkra överföringssystem. Men det andra är ännu mer intressant.

Texterna täcker en enorm längd och är högst överflödiga. Samma sak sägs inte bara en gång, det sägs vid många olika tillfällen, men aldrig exakt samma sak. Inget tal är det andra likt. Det faktum att ett ord förekommer på en mängd ställen gör att dess betydelse visar sig. Endast en mening måste vara meningsfull i alla dess många förekomster. Och det har den verkligen. Det är som en gigantisk sodoku.

För att kunna tyda texterna måste man först samla så många betydelser av varje ord som möjligt. Inte bara de som den eller den översättaren traditionellt har använt, vilket är grunden för konventionella ordböcker, utan också parallellerna till varje ord på sanskrit eller till och med hur de ursprungligen översattes till forntida kinesiska, i de knappt bevarade samlingarna som kallas agamas. .

Efteråt finns ordet i alla dess förekomster och varje betydelse testas tills man hittar den som ger mening åt dem alla. Vi kommer att veta att resultatet är korrekt om vi inte har betydelser över, och att ingen mening använder mer än ett ord och även att budskapet är sammanhängande i alla dess delar, något som resten av de heliga texterna saknar.

På så sätt sticker dessutom de apokryfiska texterna som introducerades vid något senare tillfälle ut, eftersom de inte följer överflödiga strukturer och inte heller är deras betydelse förenlig med allt annat.

.