Med Luther kunde den troende nu etablera en direkt relation med Gud utan att behöva använda sig av mellanhänder. Detta var en torped mitt i vattenlinjen i Petrus båt. Den personliga kommunikationen med Gud skulle nu förverkligas genom en ny bön som lösgjordes från den föråldrade formel som upprepade böner på latin utan att de troende visste vad de sade. Det var känslornas bön, suckarnas och snyftornas bön, lidandets bön i närvaro av en grymt torterad Kristus, som hindrade oss från att omfamna och kyssa hans lidande. 
Masochismens gränser berördes då: att känna att träet blev kött och färgen blod och det naturliga håret på barockens torterade bilder, Kristi hår. Var ska man sätta upp barriärer för en känsla som uppstod som lava från magmatiska djup där libido var närvarande kamouflerad i accessit? 
Dessa frågor formuleras av Tomás de Becedas i det verk där han dissekerar de mystiska hänryckningarna tills han i dem finner grogrunden till en mystisk epilepsi som genom århundradena har varit känd under eufemismen "den heliga ondskan". 
Tomás de Becedas följer Teresas liv i hennes patetiska funambulism mellan inkvisitionens förföljelse och beskydd av Filip II, Guds borgmästare, som i 1500-talets religiösa konjunktur förstod att det var mer diplomatiskt för Spanien att visa den katolska världen ett bättre helgon än en häxa och ett bättre altare än en brasa. 
 Tomás de Becedas stannar definitivt kvar hos den inhemska Teresa som botade sig själv så gott hon kunde från sina dysfunktioner med hjälp av en bönpennan. Och verket av den mäktigaste författaren på spanska har överlevt till våra dagar.